30 dagar kan sannerligen gå olika fort, nu är jag iaf framme vid dag 25 på den här utmaningen. Jag håller med Sandra N om att dessa ämnen hade kunnat vara mer varierande. Men än ger jag inte upp!
Jag gråter sällan, är ganska blödig i smyg dock. Tycker det är pinsamt att gråta och visa känslor och skulle skämmas om det skulle hända tillsammans med massa människor. När jag var 21 och jobbade på posten i Göteborg grät jag i fikarummet efter en dag utan rast när jag fick göra två personers arbete. Då fick jag tröst av den snälle killen som jag brukade prata med, det var fint. Jag grät på en spårvagn på nyårsdagsmorgonen förra året. Men då tror jag ingen såg mig. Skulle må bättre av att våga gråta lite oftare, annars samlas det på massor och någon gång så måste det ju ut.
Annars, lång dag på praktiken. Från 5 till 16 typ. Det går la bra, idag fick jag skriva lite blanketter och prata i telefon massa. Och köra såklart.
Det finns så mycket som gör att smilbanden dras uppåt och hjärtat blir varmt.
För det första: vänner. Inte helt otippat kanske. Det kan vara en lång fika, en öl som plötsligt blir fem öl, ett telefonsamtal eller annat häng.
Välmående är även träning. För precis ett år sedan bodde jag i Stockholm och vantrivdes, började jogga för att rensa tankarna. Fantastiskt trevlig var den upptäckten. Nu tränar jag på Friskis 3-5 ggr i veckan för att må bra och inte för att jaga kalorier och smalare midja. Det mår jag bra av.
Musik är min bästa vän som alltid finns vid min sida. Jag lyssnar alltid på musik och blir ofta besatt av enskilda låtar (en egenhet jag ärvt av mor min).
Peace out!
Det gamla vanliga. När jag läste Genusvetenskap på Göteborgs Universitet 05/06 var jag upprörd mest hela tiden. Jag bar mina s.k "genusglasögon". Alltså, jag såg hela världen genom ett genusperspektiv och det är fan ingen vacker syn. Jag kom fram till att jag fick välja mellan att förbli konstant upprörd och tillslut bli bitter eller försöka att hitta en gyllene medelväg. Jag tror ingen orkar vara pissedoff hela tiden. Nuförtiden blir jag inte så upprörd. Visst, kött,puckomän och dumhet gör mej arg, men efter att ha sett så mycket av den varan höjer jag knappt på ögonbrynen längre. 
Jag var inne i en veganperiod samtidigt som jag läste genus och fick ständigt frågor om varför och blablabla. Det får jag fortfarande fast jag "endast" är vegetarian. Det kan vara sjukt tröttsamt. Att sitta och beskriva ett livsstilsval varje gång jag ska inta en måltid i ett offentligt rum. Och folk kan bli provocerade och ta mitt val som en personlig förolämpning. När folk frågar varför jag är vegetarian brukar jag med vänlig stämma säga "för att jag inte tycker om kött, men alla får såklart göra som de själv vill göra" Fast i mitt huvud är det lite som "FÖR ATT DET ÄR SJUKT ÄCKLIGT ATT ÄTA LIKDELAR OCH DJURINDUSTRIN ÄR FRUKTANSVÄRD OCH 20% AV UTSLÄPPEN BEROR PÅ DET OCH FOLK SVÄLTER FÖR ATT RESURSER ATT SNEDVRIDNA OCH OM ALLA ÅT VEGGO SKULLE RENT VATTEN OCH MAT RÄCKA TILL MÅNGA FLER." Fast det säger jag aldrig för jag orkar inte ta en diskussion som inte leder någon vart. Folk är ofta låsta i sina roller.
Jag är övertygad feminist. Samma sak där. Jag har diskuterar med (oftast) män så många gånger men det är ingen idé för de kommer inte förstå och jag kommer bara tömma mig själv på energi.
Det jag upprörs mest över förtillfället är löneskillnader mellan män och kvinnor och stekare som bränner pengar på skit. Samt manliga dj's som bara spelar låtar med män och mixar dåligt.
Freaks and Geeks. Sändes på femman för tio år sen. Så sjukt bra och fin. Finns bara en säsong, snyft! Måste ses!
How i meet your mother. Legendary! Har precis plöjt igenom första säsongen och fortsätter med glatt mod in i nästa. Robin är bara för snygg!
Six feet under. Ah, min all time-favorite! Har dock tagit en paus eftersom 4e säsongen bjöd på så fruktansvärt mycket ångest.
Tror dock att jag lär mej av varje ångerfull situation, att jag vågar tro på mej själv lite mer till nästa gång.
Den födelsedag som hittills stuckit ut mest var den som firades 2009 när jag fyllde 24. Var i samhället Pokhara som ligger i Nepal. Mina två vänner som jag reste med var ute och vandrade i bergen. Jag var skadad i foten. Fick stanna i staden och åka till sjukhuset en gång om dagen för byte och tvätt av infekterat sår. Jag blev bjuden på födelsedagsmiddag av en muslim som ägde en juvelshop på turistgatan. Sedan gick vi på disco och så hamnade jag i ett stort gäng med engelskmän och australienare. En av dem fyllde också år, så de sjöng för mej med och bjöd på ymniga mängder öl. Det blev rätt roligt tillslut.
Har många finna minnen. Vilket som är det allra bästa kan jag inte välja, jag är även för slö i hjärnkontoret för närmare undersökning i frågan. Jag vet att den här veckan kommer bli ett fint minne. I söndags var jag på Kellys med gamla gänget och var glad i hela magen. Igår var jag på pingisklubben där jag också satt och var glad i hjärtat. Har sagt "som på den gamla goda tiden" väldigt många gånger på senaste. Kom hem klockan sju imorse efter en efterfest med nostalgisk musik. Det är så fint att träffa alla fina människor igen!
Utan att säga för mycket, inget att hurra över. mest för att få det gjort.
Det här året har gått sjukt fort! Jag har hunnit med mycket though, mellan januari och april bodde jag i Stockholm där jag arbetade på ica och sysslade lite med bandet. Gav upp ganska fort och drog hem till Sundsvall under maj. i somras var jag ledigledigledig (tack skatteåttebäringen som jag kunde leva på) och var i Göteborg. Hann även med Peace & Love, Arvika, Berlin, Malmö, Emmaboda och lite mindre utflykter. Sedan blev det höst och jag flyttade till Malmö tillsammans med Emelie. Där har vi det bra, och skolan i Ängelholm är ganska bra den med. Ett fint år detta!
Nu packar jag inför ett nyår i Göteborg. Tror det blir fint som snus!
Jag och Debbie önskar gott nytt år!
När jag var yngre ville jag nog gärna bli en rockstjärna av något slag, kanske lite som Jocke Berg i Kent. Känner inte samma sug längre, även fast jag håller på med musik lite mindre än jag önskar. En dröm hade varit att bli erkänd och tjäna pengar på att sjunga bra saker. Jag tror att jag är tillräckligt bra (egoboost). Sen vill jag ha ett hyffsat välbetalt jag som jag trivs med och inte blir rastlös av efter ett år. Har ännu inte kommit fram till om jag alltid kommer vara en rastlös själ. Ombyte förnöjer, lite av mitt motto.
Min största önskan för tillfället är ännu en långresa i Asien. Jag har en ganska välplanerad rutt i mitt huvud som jag vill förverkliga om högst 2 år. Åka transsibiriska järnvägen från Moskva, stanna i Mongoliet, vidare till Peking. Åka tåg genom Kina ner mot Norra Thailand. Kanske en sväng förbi Malaysia och södra Thailand. Sedan avsluta med det absolut bästa: en lång tur i södra Indien. Om jag inte har möjlighet att ta så långt ledigt så kommer jag prioritera någon/några månader i södra Indien där jag vill hänga i tempel, göra yoga, filosofera och ta dykcertifikat. Samt festa lite. Det låter måhända lite klyschigt, men det skiter jag i. För himlars vad kär jag blev i Indien när jag var där förra året.
I Amritsar förra året. Jag ser ju FÖR tokig ut.
Där Ganges börjar, i Rishikesh
Fölk i New Delhi
Höga berg i darjeeling
Annars så är det sista dagen i Malmö på ett tag. Ska börja packa snart, nu väntar ett jullov i Sundsvall följt av 4 veckor praktik i Ånge. Låter ganska tufft att få köra tåg till Storlien :)
