indiebiffen

Det gamla vanliga. När jag läste Genusvetenskap på Göteborgs Universitet 05/06 var jag upprörd mest hela tiden. Jag bar mina s.k "genusglasögon". Alltså, jag såg hela världen genom ett genusperspektiv och det är fan ingen vacker syn. Jag kom fram till att jag fick välja mellan att förbli konstant upprörd och tillslut bli bitter eller försöka att hitta en gyllene medelväg. Jag tror ingen orkar vara pissedoff hela tiden. Nuförtiden blir jag inte så upprörd. Visst, kött,puckomän och dumhet gör mej arg, men efter att ha sett så mycket av den varan höjer jag knappt på ögonbrynen längre.



Jag var inne i en veganperiod samtidigt som jag läste genus och fick ständigt frågor om varför och blablabla. Det får jag fortfarande fast jag "endast" är vegetarian. Det kan vara sjukt tröttsamt. Att sitta och beskriva ett livsstilsval varje gång jag ska inta en måltid i ett offentligt rum. Och folk kan bli provocerade och ta mitt val som en personlig förolämpning. När folk frågar varför jag är vegetarian brukar jag med vänlig stämma säga "för att jag inte tycker om kött, men alla får såklart göra som de själv vill göra" Fast i mitt huvud är det lite som "FÖR ATT DET ÄR SJUKT ÄCKLIGT ATT ÄTA LIKDELAR OCH DJURINDUSTRIN ÄR FRUKTANSVÄRD OCH 20% AV UTSLÄPPEN BEROR PÅ DET OCH FOLK SVÄLTER FÖR ATT RESURSER ATT SNEDVRIDNA OCH OM ALLA ÅT VEGGO SKULLE RENT VATTEN OCH MAT RÄCKA TILL MÅNGA FLER." Fast det säger jag aldrig för jag orkar inte ta en diskussion som inte leder någon vart. Folk är ofta låsta i sina roller.

Jag är övertygad feminist. Samma sak där. Jag har diskuterar med (oftast) män så många gånger men det är ingen idé för de kommer inte förstå och jag kommer bara tömma mig själv på energi.

Det jag upprörs mest över förtillfället är löneskillnader mellan män och kvinnor och stekare som bränner pengar på skit. Samt manliga dj's som bara spelar låtar med män och mixar dåligt.