indiebiffen

I helgen var jag i Göteborg. Det var så himla trevligt. Fest, fika och häng med fina människor. Det gav ork och kraft som jag kan leva på ett tag framöver.

Kan man ha ett komlicerat kärleksförhållande till en stad? Jag har så mycket känslor kopplade till staden så jag har väntat sen i somras på att hälsa på eftersom jag är rädd över hur det skulle kännas.

Det var iaf väldigt värt. Det kändes ganska bra på söndagen när jag skulle åka tillbaka till Malmö, var rädd för ångest.

Jag trivs samtidigt bra i Malmö. Känner mej lite splittrad. Jag och Göteborg är liksom inte klara med varandra än, och att jag flyttade, först till stockholm och sen till malmö blev en väldigt oplanerad sak.

Göteborg är så mycket. Där jag för första gången kände mej hemma och första gången jag har varit riktigt lycklig. Det är de sena vardagskvällarna på andra långgatan och spårvagnsturerna. Det är så mycket glädje och fina minnen och jag vill inte att det ska ta slut.

Frågan är om jag kommer tillbaka till sommaren när jag pluggat klart i Skåne.

Vissa jag pratar med verkar förstå hur jag känner och vissa tycker nog att jag mest är knäpp :)